Man bygger ett hus

Broderns död har påverkat Herbert på oväntade sätt. Varje aspekt av hans vardag har nu dödens slöja över sig, men Herbert är inte rädd. Det finns snarare en sorts njutning i att ge kroppen det den behöver, innan livet försvinner från den. Varje morgon när han kommer in på kontoret gör han en stor sak av att långsamt ta på sig sin rock, och göra sig bekväm i sin stol. Hans äldre kollegor, kontorschefen Lund och byggmästaren Klasson är för det mesta en aning irriterade på sin yngre medarbetare.

Grubblerierna har Herbert lämnat bakom sig, det är en ungdoms lek att hålla på med filosofi, och tänka på ideologier menar han. Men snart ska Herberts enkla syn på livet utmanas, och hans liv kommer aldrig bli vad det varit.

"Men Herbert Folkesson kunde aldrig glömma att brodern, Folke, hade gått bort. Det var just detta: att han gått bort. Egentligen tänkte han sig inte begreppet död, med allt som föregick och omgav detsamma, sjukdom, läkare, avtynande, den sista intensiva kampen för att vidmakthålla livsgnistan, och sedan döden, döden och begravningen, blommorna, prästen, de sörjande."



Rudolf Värnlund (1900-1945) var en svensk författare, dramatiker och manusförfattare. Värnlund räknas ofta till de samtida proletärförfattarna, och han hade ett skarpt öga för samhällsskildringar.