När novellen Amoklöparen utkom 1922, var begreppet ”amok” fortfarande rätt okänt. Zweig lånade ordet från den indonesiska kulturen. Det beskriver ett tillstånd, där en person i blint raseri angriper en fiende och försöker att döda både fienden och alla andra som står i vägen.
Som många av Zweigs verk har Amoklöparen en psykologisk bakgrund. Den handlar om en läkares extrema besatthet och förföljelse av en kvinna, som har blivit gravid utanför äktenskapet och som nu vill att läkaren ska utföra en abort. Kvinnan gör läkaren så vansinnig att han löper ”amok” och i sin besatthet försummar han både arbete och privatliv. En gripande historia om passion, moralisk plikt och ostyriga omedvetna krafter.
"Jag kan inte komma på någon annan författare som är mer framgångsrik på att framställa vild kärlek – som beskrivs av en kritiker som ‘sex och galenskap, där den fernissade fasaden hos den övre medelklassen krackelerar’ – ingenstans är det mer gripande än i Amoklöparen, där läkaren, ensamvargen, har blivit smittad av ‘ett slags mänsklig rabies’ av en ouppnåelig kolonial hustru." – Julie Kavanagh, The Economist Intelligent Life
"Amoklöparen är en lockande historia: för sitt noggranna porträtt av läkarens känslosamma process, dess koncentration och de skarpa iakttagelserna av gester, rörelser, de laddade tystnaderna i ett samtal." – Gary Indiana, Bookforum
”Vad var det som gjorde att Zweig hade miljoner läsares fanatiska hängivenhet, Herman Hesses beundran och en inbjudan att hålla begravningstal på Sigmund Freuds begravning? För att förstå det skulle vi behöva en biografi av en författare, som belyste alla aspekter av hans arbete, som hade läst alla hans böcker och som utmanade, snarare än accepterade, den uppenbara blygsamheten av hans budskap om sitt liv och arbete.” – Benjamin Moser, Bookforum
”Zweig tillhör alla dessa mästare på noveller – Maupassant, Turgenjev, Tjechov.” – Paul Bailey
”En orättvist försummad mästare.” – The Times
”En av mästarna när det gäller noveller.” – Nicholas Lezard, Guardian
”Zweig är den litterära arvtagaren av Tjechov, Conrad och Maupassant, med en gnutta av Schopenhauers erfarenhet inom psykologin.” – Harvard Review
